Skidåkning och skoter

Sen sist har vi hunnit med två utflykter. Vi har kollat väderapporterna som tokingar för att tajma in det perfekta vädret och jag tycker nog vi lyckades.

Utförsåkning
I tordagds tog vi tursitskytteln till Mont St Anne, hyrde urustning, införskaffade liftkort och begav oss fyllda av förväntan upp med liften för ett första åk. Solen strålade och tempen låg kring 5-10 minus. Kändes något kyligt om öronen när vi susade nerför backen på sydsidan men inget att klaga på. På den nordöstra sidan var det inte lika kallt om öronen av någon anledning.

Om man åkte ända upp till toppen kunde man välja vilke sida av berget man ville åka nerför. Något vi tyckte var lite roligt, att man kunde åka på båda sidor alltså. Både jag och Jimmy är "vana" vid de svenska fjällen och där ligger alla backarna på rad istället. Hur som helst så planerade vi noga inför ett av våra första åk. Det skulle bli lagom enkelt, ringrostiga som vi var, och det skulle bli långt, tre olika backar skulle ta oss till vår slutdestination, den stora sittliften. Vad vi inte hade koll på var att den sista backen vi skulle ta hade en fallhöjd på 85 meter och en längd på 1540 m, inte mycket lutning alltså. Dessutom var den märkt som backcountry skiing på kartan och inte som upplyst nedfart som vi trodde. Skillnaden mellan orange och gul är inte så stor i solens sken. Eftersom backcountry skiing innebär att backen inte pistas som de övriga betyder detta att det är mycket lös snö vilket kunde varit härligt om det inte vore det med fallhöjden. Vi ficka staka oss fram. Först trodde vi att vi kommit in i ett längdskidspår så vi stannade för att kolla kartan så vi verkligen var rätt. Vi var helt övertygade att vi var rätt så vi fortsatte i tron att det snart skulle ändras. Det gjorde det inte. Det tog oss drygt 10 minuter att transportera oss den sista biten.

Vad vi lärde oss av vårt misstag? No 1: Kolla noga vad ALLA symboler och färger betyder på kartan, det kan finnas de som är ganska lika. No 2: Lita mer på din instinkt än på fransktalande kanadensare. De menar väl men många förstår minder engelska än vad de ger intryck av och ger kanske inte riktigt svar på det du frågade vilket kan innebära att du missförstår deras svar (om du inte genast uppfattar att de svarat på något annat). Anledningen till att vi lärde oss detta? Vi träffade på en liftvakt på skoter under vår "längdtur" som undrade om vi behövde hjälp. I denna stund tvivlade vi starkt på att vi var rätt ute och i mitt inre hoppades jag innerligt på att vi skulle få åka skoter tillbaka men så blev det inte. Vi frågade först var vi befann oss och vi befann oss där vi trodde. Sen berättade han att vi hade två alternativ (så som vi tolkade hans engelska) att vi kunde fortsätta i 10 minuter till så skulle vi komma fram till en lift eller så kunde vi vända tillbaka vilket skulle ta oss ungefär 5 minuter. Vi tackade för hjälpen och gjorde en kort överläggning och bestämde oss för att fortsätt vilket var tur för lutningen blev bättre och vi kunde glida istället för att staka oss och efter ca två minuter var vi framme. Hurra! Vi åkte inte den backen igen ;)

Mont St Anne är det skidställe som ligger närmast Quebec city, ca 30 minuter med buss och även det ställe som har mest nerfarter. Backarna är ganska lika de svenska fjällen men något längre vilket betyder mer skidåkning och mindre liftkö. Nu var det väl inga direkta köer att tala om eftersom det inte riktigt var högsäsong, men ändå. Vi hade en toppendag och var helnöjda och möra när vi kom tillbaka till lägenheten. Jimmy hade till och med provat deras svarta puckelpist, inget som han direkt planerat men inte heller något han kunde avvärja när han befann sig mitt i den. När vi kollade kartan extremt noga i efterhand kunde vi med bra fantasi se att det är små pucklar. Hade kanske varit lite enklare att upptäcka om de inte placerat backens namn över. Lärde vi oss verkligen något från vårt förra misstag?

Deras svårighetgradering på backarna då? Jo det finns lätta backar (de är gröna), svåra backar (blåa), mycket svåra (svart med en prick) och extremt svåra (svart med två prickar). Vad hände med steget mellan lätt och svår? Ja vad ska egentligen finnas där? Medel eller kanske lagom, ja det är väl ganska svenskt tänkt kanske, men ett steg mellan enkel och svår tycker jag borde finnas eller snarare en bättre förklaring för blå, för de kändes inte svåra ens för mig som amatör (4:e gången på skidor). Är jag tillbaka ocj klankar på deras kartor nu igen...

Skoterfärd
Igår var det så återigen dags att ta turistskytteln men denna gång mot Lac Beauport som ligger ca 20 minuter nordöst om Quebec City. Vi hade packa ryggsäcken med baguetter, vårrullar, chokladkola och Coca Cola för att klara en hel dags utflykt på skoter. Vi lämnade uthyrningsstället klockan 9 och klockan 10 stannade vi efter att vi korsat en väg för att ta oss över till den stora skoterleden, Nr 3 skotrarnas motorväg, och fick sen inte igång skotern nåt mer. Tur tänkte vi att vi tog med mobiltelefon och broschyren med uthyrningsfirmans nummer. Synd bara att det enda jag fick var meddelandet "numret kan inte nås för närvarnde". Attans! Vad göra? Ja vi fick hejda en herre på fyrhjuling, be honom ringa uthyrningsfirman och snällt invänta assistans. Vi passade på att äta lite och efter en dryg timme var vi så äntligen iväg igen efter att vi fått en ny snöskoter.

Vi hade fått tips från chauffören till turistskytteln var som var en bra rutt för oss. Visade sig att han var skoterfantast och tillhörde Snow patrol som kontrollerar lederna. Vi kunde antingen runda Mont St Anne eller åka över St Lawrence floden över till Orláns ön. Vi bestämde oss för en tur i bergen. Vi höll därför utkik efter led nr 320 som skulle ta oss ner mot floden och runt berget, men vi fann den inte. Istället kom vi till ett litet fik mitt ute i ingenstans där vi passade på att tanka och fråga var vi befann oss. Vi fick oxå informationen att led nr 320 var stängd. Enda alternativet var alltså att ta "motorvägen" tillbaka och hålla utkik efter nr 300 istället.

Sagt och gjort vi åkte samma väg tillbaka som vi kommit fast nu i något högre hastighet. Mamma: vi körde inte jättefort, hastighetsbegränsningen ligger på 70km/h och vi låg nog strax över 40 km/h där det var bra väg. Klockan var nästan två och vi ville ju inte böta $100 för att vi lämnat in skotern försent. Det var nog nu jag började känna mig som en japansk turist snarare än den naturfotograf jag ville vara. När vi kom till en fin vy var det snabbt av, upp med kameran och sen vidare.Vi hann nästan till vårt mål. Vi körde över floden men brydde oss aldrig om att åka upp på ön. Vi hann tillbaka till uthyrningsfirman i god tid, körde till och med lite omvägar mot slutet.

I övrigt så lyckades vi både med att köra fast och att köra och välta. Jimmy ville ut och leka i lössnön och jag skulle fotografera, men eftersom han inte hade tillräckligt med fart när han kom ut i snön var han fast efter ett par meter och vi fick gräva och sen dra för att få loss den. Lagom roligt men vi fick upp värmen rejält efter det. Välte gjorde vi när vi var på väg tillbaka från Orléns ön då vi skulle korsa ett par vägbanor. Runt dessa var det höga vallar och ganska kulligt. Och inför första vägen hade vi låg fart och Jimmy koncentrerade sig till max medan jag satt bakom och dagdrömde och befann mig i min egen lilla värld. Alltså var jag inte uppmärksam när han försökte kompensera lutningen med kroppen, istället satt jag helt upprätt. Långsamt började skotern luta vilket gjorde att jag lutade ännu mer och skotern ännu mer och jag gled av och skotern och Jimmy följde efter. Inget farligt, inget allvarligt, lungt och stillsamt. Efter det följde jag hans rörelser maniskt och vågade inte ens kika om sidan av hans huvud. Resultatet av det: Han duckar för en gren och SMACK jag får den rätt i hjälmen. Lagom är bäst!

Vi har även lärt oss att när någon på skoter visar dig en höjd knytnäve betyder det inte att att han är arg på dig, det betyder att han inte har någon efter sig. Håller föraren upp ett finger, om han är arg på dig eller inte beror nog på vilket finger han håller upp men om han inte ger dig långfingret betyder det att han har ett ekipage efter sig. Två fingrar - två ekipage osv. Lagom lätt i tumvantar. Nåväl, vi var ju ute ensamma så vi behövde inte bekymra oss om den biten.

Kontentan en rolig dag men nästa gång vill jag inte vara passagerare, då vill jag med köra.

Oj, det här blev långt. Hoppas någon orkar läsa igenom det. Den som härdat ut genom hela texten vet att imorgon lägger jag till lite bilder oxå.