Till min mormor

Gårdagen var en väldigt lugn och stillsam dag. Fick beskedet att du min älskade mormor somnat in under natten. Något som för mig är väldigt obegripligt. Det är ju inte länge sen jag träffade dig och vi satt och mös framför brasan, det är ju inte länge sen jag pratade med dig i telefon och nej mormor inte än jag skulle ju ringa dig denna veckan också.

Det som skett har skett och det som inte gjorts eller sagts kommer så förbli. Finns inget i världen som kan ändra på det nu. Gårdagen gick mest åt till tårar och olika känslostämningar. Saknad att jag inte kommer få träffa dig igen, att jag inte kommer få höra din röst eller få krama dig en gång till. Ilska över att jag sköt på det där samtalet. Varför? Varför gjorde jag det? Fanns ingen anldningen i världen. Jag tänkte bara att jag gör det imorogn. Och så blev imorogn plötsligt lördag och då var det försent. Glädje över att du faktiskt fick somna in i din egen säng, att du fridfullt låg och sov. Glädje över alla stunder vi fick tilsammans.

Jimmy och jag tog en lång promenad på 4 timmar i snövädret för att samla tankarna kring det som hänt. Det känns fortfarande ofattbart men nu har det sjunkit in mer och idag har tårarna ersatts av en tomhet. För du lämnar ett stort tomrum efter dig som kommer bli svårt att fylla. Men jag ska försöka fylla det med alla glada stunder jag faktiskt haft med dig. Jag sa aldrig att jag äslakade dig, men sista gången vi sågs så fick du en puss på kinden och jag tror att du förstod.

Tack mormor för all glädje, visdom och god mat med lingonsylt!