Vin och Greyhound

Sant Rosa
Efter en natt i San Francisco begav vi oss upp till Santa Rosa där vi hade några finfina dagar. Åter igen använde vi Hotewire.com och fick ett toppenpris på Hilton. Förmodligen inte många som reser till Hilton i Santa Rosa med kommunaltrafik (buss) med backpacks :) Lite konstrast att komma gående när de flesta kommer med bilar av märket "jag är dyr". Första dagen var det över 100 grader fahrenheit (ca 38 celsius) så det blev mycket poolbadande. Dag två brände jag mig ganska ordentligt efter ca 2 h i solen vid poolen. En del jobb och träning har det blivit men också god mat och en hel del vin, Santa Rosa ligger trots allt mitt i vindistrikten.



Greyhound
I förrgår var det dags att bege oss igen. Nu upp till Seattle och hälsa på Kajsas gamla rumskamrat Anne. Efter att ha missat att boka tåg (Amtrak) i tid, och flyg var för dyrt, så satsade vi på att åka med Greyhound buss. Kul att ha provat det men det skall mycket till för att vi ska sätta oss på Greyhound igen på någon längre tur. Resan upp till Seattle tog nämnligen ca 26 h. Först ner till San Francisco. Där fick vi vänta i 3 h på anslutning till Sacramento. Väl i Sacramento fick vi i sin tur vänta i 2h mitt i natten innan vi gick på bussen som tog oss hela vägen upp till Seattle. Bussarna var fulla och hälften av människorna som klev på i Sacramento stank sprit. Vi lyckades i alla fall få plats brevid varandra som tur är. Stolarna på bussen från Sacramento var mycket obekväma så jag som satt vid gången (Kajsa var lite för skraj för det) fick i princip ingen sömn alls under hela natten. Morgonen efter bytte vi plats och då kunde jag äntligen få någon timmes sömn. Hela resan känns ganska surrealistisk, galna förare, fulla gringos som skriker ut sin frustration för hela bussen efter att ha missat sin hållplats, killen som är på väg hem efter 8 år i fängelse som blir avslängd efter att utan tillstånd ha tagit ett bloss utanför bussen medans föraren var iväg, osv. Det som berörde mig mest under resan var tjejen (i min ålder) bakom mig i bussen. Hon var ensam på väg till Portland för att operera bort sin cancertumör. Hon visste inte om hon skulle överleva och skulle genomföra allt helt ensam - utan stöd från familj eller vänner. Jag hörde när hon med gråt i halsen berättade för någon i telefon om vart hon var på väg och att hon hade cancer. Men något hände efter att hon precis berättat som jag inte förväntade mig - hon började gapskratta! Man undrar vad människan i andra änden sa till svar på en sådan bekännelse som fick henne att börja skratta...

Seattle
Nu är vi i alla fall i Seattle hos Anne. Hon bor i ett jättefint hus ihop med sin man Gaberiel. Vi blev varmt mottagna och känner oss verkligen välkomna. Här ska vi vara fram till den 25 maj då vi flyger ner till Los Angeles för en hotellnatt innan flyget till Lima, Peru.