Idag vaknade vi sent och trots en aning bakfylla så gick tiden fram till att vi hämtades upp jättefort. Vi blev hämtade med Kiwi experience samt alla andra resenärer som ville kika på våra galna upptåg. Väl framme gick jag direkt fram till kanten av ravinen där vi skulle hoppa. Oh shit! Det var ju högt... Vid inskrivningen blev vi tillsagda att om vi ångrar oss efter att ha betalt så får vi inga pengar tillbaka. Men andra ord, nu var det dags. Kajsa ville prompt hoppa först och det gjorde mig inget. Planen var att om inte Kajsa ville hoppa solo så skulle vi hoppa tandem (båda samtidigt). Vi vägdes in och begav oss ut på den överhägnad som vi skulle hoppa ifrån. Där började vi bli rejält nervösa. Efter att några hoppade före oss var det Kajsas tur. Allt gick jättebra fram till att hon skulle hoppa. Hon tog myrsteg fram till kanten och frös till is... :) Ca 15 min senare hoppade hon. Hur stolt som helst över att hon faktiskt hoppade efter att ha stått så länge och tvekat. Det blir nämnligen bara svårare och svårare att hoppa ju längre man väntar.
Efter att ha försökt stötta Kajsa i 15 min var det min tur. Jag hade mentalt intalat mig själv hur det skulle gå till och var väl förberedd på hur panikrädd jag skulle bli när jag väl kom fram till kanten. En snabb fråga till "utkastaren" om Kajsa var OK så stapplade jag fram mot kanten. Jag visste att jag behövde hoppa utan tvekan annars skulle detta bli en riktig mardröm. Jag kom fram till kanten och tittade skrämt upp på kameran och sedan mot horisonten. Jag var mycket fokuserad och peppad men också jätterädd :) Men planen höll och jag kastade mig över kanten. Första sekundrarna frifall var ren skräck!! Jag såg floden nedanför närma sig oroväckande snabbt. Ur ingenting kom ett gallskrik fram till att lungorna var helt tomma. Sedan vände det och gick uppåt. Då hade skräcken växlat till glädje och skratt. Det var hur härligt som helst när jag väl hade passerat uthoppsmomentet och de första sekunderna. Blev en lite paff när jag tittade upp och insåg hur högt upp jag "studsat" tillbaka. Nu var det dags för att nytt, nästan lika långt, fall mot floden. Men nu var det bara roligt faktiskt. Jag trodde innan att studsandet skulle vara läskigt men konstigt nog var det hur roligt som helst. Kanske var det glädje över att vara vid liv :)
Nere väntade en nipprig/skakig/tårfylld Kajsa. Även om hon tyckte det var läskigt så var det ingen panikupplevelse. Som tur är så känner vi ju varandra bra så jag kunde se på henne innan hon hoppade att hon var rädd men att det var en "naturlig" rädsla och inte panik. Annars hade jag inte pushat henne så mycket som jag gjorde.
Roligt är att vi köpte kort och film ihop med hoppen så vi har bildbevis och dvd med film som visat allt från ihopkoppling med gummisnodden till hoppet och skriken :)
Nu är vi enormt stolta och glada över att ha besegrat våra värsta rädslor! Även om vi förmodligen inte kommer att göra om det.
1 kommentar:
WELL DONE KAJSA !!!! And Jimmy of course!!! Its an amazing feeling going down...I thought I was going to die, ie. hit the ground...to then, as Jimmy said, bounch up and down is great!!!
Now we only need Luke to do that and Kajsa a tandem jump
:-)))
Skicka en kommentar