Koll på läget

Hej!

Ville bara berätta att vi har koll på läget både vad gäller Bangkok och Mumbai. Båda destinationerna ingår ju i vår resrutt. Vi följer nyheterna så ofta vi kan både via tv och tidningar. Kollar dessutom regelbundet UDs reserekommendationer. Vi för även dialog med flygbolaget så känns det inte säkert när vi ska flyga så kan vi byta rutt.

Kram kram på er alla

Ps. Kan ju säga att vi passerade gränsen mellan Laos och Kambodja igår och idag anlände vi till Siem Riep så imorogn ska vi besöka Angkor och några av alla de ruiner som finns runtomkring.

Just nu...

...sitter vi i hotellobbyn i Pakse. Imorgon bär det vidare söderut till Si Phan Don (de 4000 öarna). Där stannar vi en eller två nätter beroende på hur vi ska ta oss vidare. Ner mot Kambodja blir det i alla fall med 90 % säkerhet. Alternativen är buss eller flyg. Buss är alltid en upplevelse och dessutom billigt, men ganska tröttsamt om man ska åka längre sträckor och tidsödande. Flyg är snabbt men dyrt. Vi får se om vi kan hitta nåt flyg som budgeten tillåter och som ändå uppfyller vissa säkerhetskrav.

Hit till Pakse tog vi oss med sleeper bus. Tio timmar tog det fastän det är nästan dubbla avståndet hit än var det är mellan Vientiane och LP och vi anlände på utsatt tid dessutom. De två tillfällen vi åkt buss tidigare har vi varit tre timmar försenade båda gångerna. Vi fick plats längst bak i bussen, men det tyckte vi inte gjorde något, tills vi steg på bussen och insåg vad det innebar.

Vi hade hört talas om sleeper bussen och dess sängar men inte hade vi förstått att det verkligen var sängar. Vi hade tänkt nåt liknande första klassens flygplansstolar, såna de hade på bussarna i Argentina. Nop! Här var det verkligen inrett med våningssängar. Undrar om det någonsin hade varit tillåtet i Sverige. Två och två låg man i bredd, förutom längst bak för där låg man FEM =) Jag paxade snabbt fönsterplatsen och Jimmy fick spendera natten bredvid en korpulent asiat som var något överhettad. Som tack smorde jag lite parfym i nacken så han hade nåt att lukta på och som tur var så var inte mittplatsen bokad så vi sov bara fyra i bredd.
Det är verkligen en upplevelse att resa i Laos. Snart är det ingenting som förvånar mig längre.

Luang Prabang tur och retur

Vi kom iväg till Luang Prabang som vi så länge tänkt, dock något senare än först planerat. Försenade först på grund av slapphet och sedan på grund av sjukdom.

Resan dit
Bussresan till Luang Prabang var en upplevelse. Jag hade inte sett fram emot den långa turen särskilt mycket så jag hade bunkrat med bok och tidning för att hålla mig sysselsatt. Jag läste ingenting! Det fanns alldeles för mycket att kika på. Åtta timmar skulle det ta, det tog elva. Det är 384 km mellan städerna!!! Jag är fascinerad att det går att köra så långsamt med en buss. Vi satt längst fram på övervåningen i VIP-bussen och det kändes som att följa folket i Laos från första parkett.

Första stoppet skedde redan efter 500 meter vid en bensinstation. Inte för att tanka utan för att lasta på lådor från en knökfylld minivan. Busschauffören lyckades även backa på en bil, en nätt liten touch, men det blev ändå till att ta dit polis och försäkringsman. Så det tog en timme innan vi verkligen lämnade Vientiane. Då var två tredjedelar av bussen fylld med varor. På vägen ut ur stan samsades tuk tuks, scootrar/mcs, bilar, lastbilar, fotgängare och även hundar på gatan. Hundarna här är gatsmarta, det tittar åt både vänster och höger innan de korsar gatan :) Trots att vägen var tvåfilig så körde vår chaufför i nån osynlig tredje mittfil ut ur stan. Ju längre ut på lansbygden vi kom desto färre blev tuk tuksen och desto fler blev det av höns, kossor och grisar som vandrade fritt.

Byarna låg ganska tätt längs de slingriga vägarna. Och för att varna bybor och diverse husdjur om vår ankomst var det ett evigt tutande. Man tutar för att uppmärksamma att man kommer köra om (både fotgängare och fordon), man tutar för att djuren ska flytta sig från vägen, man tutar när man ska köra runt en hörna med dålig sikt, man tutar när man kommer in i en by, ja man tutar hela tiden. Så i elva timmar lyssnade vi på tutandet från bussen och laoisk popmusik på högsta volym (Jimmy satt med öronproppar). Gissa om vi var trötta i huvudet efter alla ljud och intryck. Även om de som lever på landsbygden bor under ganska enkla förhållande så verkar de flesta ha tv, för överallt vi körde såg vi parabolantenner. Ser roligt ut när det är det är ett gäng hyddor och så har alla en var sin parabolantenn...

Så här såg vägen ut på ett ställe. Fick faktiskt hjärtat i halsgropen när vi skulle förbi.

Om Luang Prabang
När vi väl kom till Luang Prabang var klockan närmre åtta på kvällen och det var mörkt ute. Det första som överraskade oss när vi anlände till denna genuina stad var hur mycket turister det är. Känns som det var lika mycket turister som invånare. Men trots detta har staden lyckats bevara sin genuina arkitektur och den har en mycket skön stämning över sig. Vår tuk tuk släppte oss precis vid kanten av en nattmarknad. Den var av modell större med massor av stånd. De flesta säljer silversmide eller textilier av silke eller bomull. En hantverksmarknad helt enkelt. Vi letade oss igenom marknaden och efter ett par förfrågningar hittade vi ett hotell som hade hyfsade priser och bra rum. Efter den långa resan hit var vi inte svårvaggade.

Vattenfallen vid Tat Kuang Si
Tre mil söder om LP ligger Tat Kuang Si. Platsen är känd för sina många sammanhängande vattenfall. Vattnet forsar nerför limstensformationer och samlas sedan i olika pooler där vattnet ser turkost ut. Jättefint! Tyvärr glömde vi badkläderna så det blev till att bara doppa fötterna. Sen traskade vi upp till toppen av fallen, där kunde man korsa floden för att sedan traska ner på andra sidan av fallen. Vet inte hur säkert detta egentligen var, visst fanns det staket. Men! staketet gick ca en halvmeter från kanten och på vissa ställen hade det fallit i bitar. Som tur är var inte strömmen så stark, då hade vi inte gått över. Och när jag tänker efter så var nog vår lilla vandring över floden säkrare än vandringen ner. Det var brant och helt utan trappsteg eller räcken. Säkerhet är liksom inte prio ett här :) det är helt upp till var och en.

Allmosor till munkarna
Vår andra dag i Luang Prabang steg vi upp innan soluppgången och grusiga i ögonen köpte vi lite ris och små bananer av en kvinna utanför vårt hotell. Varför? Jo, varje morgon går alla munkar genom staden på väg till sina kloster. Under denna vandring samlas många av stadens människor sittand längs gatorna med allmosor. Hundratals munkar tar sedan emot dessa i små grytor. Vi satt nästan sist i kön och jag blev faktiskt lite förvånad när jag såg att i princip alla av de hundratals munkarna hade överfulla grytor. Folk gav mat och pengar. Sist i kön satt ett par fattiga. Munkarna gav emellanåt lite ris från deras grytor till dessa människor. Det var roligt att få vara med om detta. Munkarna har mycket hög status i samhället. Om du går på en trottoar och möter en munk så är det definitivt du som skall gå åt sidan. Framför allt om det är en äldre munk. De flesta av munkarna som tog emot allmosor var unga som gick i skolan i templen. Så fort den kom en äldre munk kunde man se de flesta Lao-folk visa vördnad genom att buga djupt från en redan sittande ställning.

Pak Ou grottorna
Efter att ha gett allmosor till munkarna gick vi ner till Mekongfloden och inväntade båten som skulle ta oss två timmar uppströms till Pak ou grottan. En grotta fylld av Buddhastatyer, gamla som nya. Hit kommer Laofolket och lämnar de statyer de inte vill ha längre. Själva grottorna var väl inte så mycket att se. Då var det roligare när vi istället för att köpa souvenirer av de små barnen som hängde där, gav dem nåt hårt pannkaksliknandebröd som vi köpt av en äldre herre. Ni skulle sett ögonen på den lille killen som ville sälja små dockor till Jimmy. När Jimmy istället för att ge honom en sedel höll fram lite bröd. De lös! Först av förvåning, men sen när det gick upp för honom att brödet var till honom blev han jätteglad. Vi har som policy att inte köpa något av barn som säljer, dels för att inte uppmuntra dem att skippa skolan och dels för att förtjänsten av det de säljer sällan eller aldrig går till dem själva. Hur det än var i det här fallet så levde vi hela dagen på leendena från barnen som fick bröd.

På vägen hem från grottorna stannade vi till vid en liten by där de producerade lao-lao. Lao-lao är hembränt gjort på ris och kallas även för Lao Whiskey. Inte smakade det som whiskey på något sett men starkt var det. Sen gick vi en runda i byn och tittade på hantverk och såg hur det stog och puttrade bakom stugorna :)

Åh, så tebaks igen
Än mindre an vad vi sett fram mot bussresan upp till Luang Prabang såg vi fram mot bussresan tillbaka till Vientiane. Ett tag hade vi planer på att åka vidare österut i Laos och så småningom ta oss över gränsen till Vietnam, men efter en del överläggningar valde vi alltså att åka tillbaka till Vientiane. Nu hade vi ju redan åkt hela vägen en runda och suttit och kikat ut hela vägen. Så planen denna gång var att försöka somna så fort som möjligt och sedan sova så länge som möjligt för att fördriva tid. Kl 06.00 var vi på busstationen och kl 06.30 for vi iväg med den vanliga bussen. Ingen VIP-buss vid den här tiden på morgonen, hade det funnits det hade vår plan kanske hållt men nu var det nästa stört omöjligt. Hade jag somnat hade jag farit av sätet ;)

Resan hem tog lika lång tid som den upp hade tagit. Glada för att äntligen ha anlänt tog vi tuk-tuk till samma hotell som vi bott på tidigare, checkade in, lämnade bagaget, gick och hämtade upp varsin pizza och deckade framför tv. Det var hur gutt som helst. Nog var vi lite yra i huvudet efter att ha suttit 11 timmar på en buss som skakat om hjärnan rejält. Jag somnade vid tiotiden och sov som en stock till klockan åtta på morgonen.

Både Luang Prabang och Vientiane har starka franska influenser, men Italien gör sig också påmind här så förutom goda viner finns det en hel del pizzerior (tom en svensk, Swedish bakehouse and pizza)... Vi har varit lite dåliga på att prova på det lokala köket. Vi provade varsin Laorätt när vi var i Luang Prabang och det satte magen i gungning för Jimmy. Jag ska inte säga vad vi levt på men jag kan ju säga att vi fått vårt pizzasug stillat för ett tag ;) Och lika bra är nog det, vet inte om jag vågar äta pizza i Kambodja efter att ha läst följande i Lonely Planets guidebok "...marijuana is traditionally used in food preparation so you may find it sprinkled across a pizza or two." Hmm!

Så ni vet var vi e

Nu har vi hunnit med massa nya äventyr och upplevt hur mycket som helst. Laos är ett underbart land, önskar vi kunde stanna här längre. Tyvärr är vi så upptagna med att just uppleva saker att vi inte hinner med att teckna ner det vi gör. Lovar att jag ska berätta mer ingående om våra senaste dagars äventyr, tur och retur till Luang Prabang. Men nu ska vi iväg och äta pizza. Har levt på det den senaste veckan ;) Sen ska vi sätta oss på nattbussen söderut till Pakse. Där stannar vi antagligen nån dag eller två innan vi drar in i Kambodja. Om det blir Siem Riep (Angkor) eller Phnom Phen (huvudstaden) först har vi icke besämt.

Ha det gott hemma i vintermyset!

Bildpotpurri

Potpurri från Thailand och Vientiane

Tuk tuk och kylskåpskall pizza

Om ni tycker att jag låter lite negativ i mitt skrivande nedan så är det för att jag var trött, hungrig och less på alla som försökte lura oss när vi passerade gränsen. Och tydligen har jag inte kommit över den känslan än så skrivande rörde upp gamla känslor ;) Nå väl, kanske att det inte var så farligt som jag får det att låta, kanske att det var värre... Allting ligger i betraktaren. Så för er som inte vill höra negativt dravel rekommenderar jag att läsa den korta versionen av vår gränsöverskridning och sedan scrolla ner till "Så Laos då".

Över gränsen - Den korta versionen
Så har vi då tagit oss över den Thailändska gränsen in i Laos. Inte helt smärtfritt men utan större missöden. Det tog en natt med tåg från Bangkok upp till Nong Khai, tuk tuk till gränsen, ett evigt väntande och sedan tuk tuk till Vientiane (Laos huvudstad).

Bildtext: Jimmy i vår förstaklasskupé på tåget till Nong Khai

Över gränsen - Den långa versionen
När vi klev av tåget i Nong Khai hade vi rutten klar för oss. Vi skulle ta tuk tuk till gränsen och sedan buss till Vientiane. Som vanligt möttes vi av ett gäng med tuk tuk chaufförer som alla försökte överösta varandra för att fånga vår uppmärksamhet. Vi hittade en chaufför som skulle ta oss till gränsen för 60 baht. Att försöka förhandla ner priset ledde ingen vart eftersom alla chaufförer har gått ihop till värsta syndikatet. Tycka vad man vill om det, bra eller dåligt. Oftast dåligt tycker jag eftersom de ofta vill ha överpriser av turister. På många ställen har vi märkt att det är billigare att ta taxi med taxameter.

Nåväl tänkte vi 60 baht är ju ändå inte så blodigt för att åka till gränsen. Men han körde oss inte till gränsen direkt utan stannade först till på ett ställe där man kunde "få hjälp" med visa-ansökan. Det skulle kosta 1800 baht/pers (ca 410 sek) eller 31 US$ + 400 baht/pers (ca 335 sek) och då skulle de köra oss med van från gränsen ända till Vientiane och vi skulle få foton till vår ansökan.

Vi hade kollat upp i förväg att visum skulle kosta 31 US$ och att bussen från gränsen skulle kosta 55 baht (enligt LP 2007). Så vi förstod att de var ute efter att tjäna extra pengar på turister. Antingen genom hög växlingsavgift, om man nu betalde i baht, eller genom hög avgift på transport. Men vi tyckte det kunde vara värt de extra baht för att slippa konka buss och så skulle vi få foton till visumet, vi behövde ändå extra foton för att ta oss vidare in i Vietnam och Kambodja. Så vi valde att gå på deras alternativ och betala i dollar och baht.

Väl framme vid Thailands gräns fick vi först köa för att komma ut ur Thailand. Sen fick vi köa för att komma på bussen som skulle ta oss till Laos gränskontroll. Sen fick vi köa för att lämna in vår visumansökan, sen fick vi köa för att hämta ut vårt visum. Totalt köade vi 2-3 timmar och när vi väl kom igenom gränsen var vi båda rejält slut eftersom vi inte ätit sedan kl åtta på morgonen. Jimmy var dessutom förkyld och lite febrig så han var lite zoombieaktig. Hade inte stenkoll på tiden men tror att kl var närmre två nu.

Vi möttes åter av tuk tukmaffian som försökte fånga vår uppmärksamhet. Men denna gång behövde vi inte bry oss om dem eftesom vi hade transport ordnad. Eller?! Trötta och ganska matta var vi inte så uppmärksamma som vi brukar vara och när vi fick syn på ett par som varit med vid "visumhjälpen" gick vi fram till dem. De satt i en tuk tuk och chauffören började lassa upp vår packning. Paret som satt där sa att bussen redan kört.

Bildtext: I tuk tuk på väg in till Vientiane

Förvånade och lite irriterade hoppade vi in och jag frågade om vi måste betala extra för det här. De hade ingen aning och chauffören hann köra iväg innan jag hann tänka längre. Jag frågade paret vem som sagt till dem att bussen redan hade kört eftersom jag tyckte det var lite konstigt. Visst var vi många som skulle få plats i en van och vissa hade kommit snabbare igenom gränskontrollen än andra, några hade ännu inte kommit igenom. Så det var ju förståeligt om de körde i omgångar. Jag fick aldrig något svar på min fråga för paret förstod inte vad jag sa, de pratade knappt ingen engelska, bara spanska och min spanska är sämre än deras engelska

Då började vårt misstag gå upp för mig. De hade antagligen blivit lurade att bussen gått. Eller, visst hade bussen gått men vi skulle ju åka van alltså minibuss, inte den vanliga bussen. Och nu satt vi alltså i en tuk tuk där vi varken hade förhandlat pris eller vart han skulle köra oss. SUCK!!! Hur kunde detta hända! Det slutade med att tuk tuken stannade på nån gata och ville ha 50 baht/person.

Vi hade ingen aning om var vi befann oss och bad att han skulle köra oss till ett hotell som var rekommenderat i guideboken. Då ville han ha 50 baht/person till. Nop sa vi och försökte ta reda på var vi var. Kanske var det gångavstånd. De pekade ut på kartan var vi var, långt utanför centrum och väl långt att gå. Så vi lyckades förhandla ner priset till att för totalt 150 baht skulle han köra oss till hotellet. Det tog knappt 2 minuter så var vi framme, vi hade alltså inte varit så långt ut på kartan som de försökte ge sken av när vi frågade om var vi var.

Efter allt som hänt var jag rätt trött på alla som försökte tjäna pengar på en. Visst var det inga stora summor det rörde sig om men totalt för oss blev det en stor del av vår dagskassa. Och det var grejen med att konstant behöva misstro alla, det är inte kul. Som grädde på moset eller kanske händelsen som grundade det hela var att vi fick betala överpris för tågbiljetten mellan Bangkok och Nong Khai.

Bildtext: Munkar, en vanlig syn i Vientiane

Vi bokade genom en turistbyrå i Ao Nang och istället för 688 baht/person fick vi betala 1100 baht/person. När vi gick tillbaka och klagade förstod hon knappt ingen engelska trots att hon inte haft några problem med engelskan tidigare. Och sa sedan att de hade skrivit fel pris på biljetten. Suck! Jag blev så paff att jag inte visste vad jag skulle säga när hon helt sonika strök över det tryckta pris som stod där och skrev dit det pris vi betalat. Jag kan förstå att de måste tjäna pengar på nåt sätt och att de tar ut en bokningsavgift eller liknande, inget fel med det. Men den har avgiften var onödigt hög och eftersom hon inte sa som det var kändes det som hon försökte lura oss.
När vi väl kom till tågstationen fick personalen sig ett gott skratt åt det överpris vi betalat =) och tyvärr lämnade vi Thailand med en ganska negativ uppfattning.

Så Laos då
Även om jag kom hit med en sur inställning så ändrades den ganska snabbt när jag väl fick cola och pizza i magen. Åhh vad gott det var. Vientiane som vi befinner oss i nu ligger längs med Mekongfloden och är en liten stad med en tillbakalutad stämning. Det är en härlig stad som är en blandning av lite av varje. Här finns massor av tempel och därmed massor av munkar. Franska och italienska resturanger. Små torg. En hel del västerlänninger men jag tror att många av dem inte är turister. I alla fall så känns det inte så turistigt här. Kanske är det för att de som kommer hit åker hit för att se landet och inte för att koppla av med sol och bad. Sol finns det men jag skulle aldrig vilja doppa mig i Mekongfloden :)
Bildtext: Jimmy vid Mekongfloden

Vi har det bara bra som vanligt men nog börjar man längta hem lite. Imorgon åker vi förmodligen vidare norrut. Vet inte riktigt hur länge vi stannar i Laos innan vi drar vidare in i Vietnam, om de nu släpper in oss ;) Förhoppningsvis hinner vi med en tur in till Kambodja oxå innan vi drar vidare till Hong Kong den 15 december. Det vi sett av Laos hittills tycker vi bra om så kanske blir vi kvar längre än planerat.

Kylskåpskall pizza och Kalles kaviar
Till Jimmys stora glädje finns det ett svenskt bageri här i Vientiane. Eller svenskt och svenskt, det heter Scandinavian bakery och de har Ahlgrens bilar, salta sillar, dammsugare, äppelkaka med vaniljsås och till och med semlor. Jimmys lycka var obeskrivlig när han läste om semlorna på skyltfönstret, så vi var ju bara tvungna att stuffa in. Lika glad som han varit, lika besviken blev han när det kom fram att de bara hade semlor i februari. Behövde de verkligen vara SÅ svenska. Nåväl, det blev äppelkaka, dammsugare, brownie och salta sillar istället. Vilken lyx vi hade!

Bildtext:Djungelvrål och Ahlgrens bilar på stranden på Phi Phi

När vi mötte upp mamma och pappa i Malaysia hade de tagit med Ahlgrens bilar och turkisk peppar. Något vi hade längtat enormt efter. Nu har vi fått det suget stillat ett tag, vi hittade nämligen både Ahlgrens och djungelvrål på Phi Phi öarna. Och inte kunde vi motstå den frestelsen. Högst upp på önskelistan nu står:

Jimmy - rostad macka med Kalles Kaviar
Kajsa - kylskåpskall cappriccosa

Vi har ju trots allt varit hemifrån ett tag nu ;)

Äntligen nya bilder

Hej!

Nu har vi äntligen fått upp lite bilder från Borneo i webbalbumet:
http://picasaweb.google.com/JimmyKajsa

Verkar dock ha blivit nåt knas med bildtexten på vissa bilder, men det orkar jag inte mixa med ikväll. nu ska jag sova.

Godnatt!!!

Äventyr på Borneo och Lata dagar i Thailand

Nu var det ett bra tag sen sist så det känn som det är hög tid för en uppdatering av vad vi pysslat med på senaste.

Lata dagar i Thailand
Den senaste veckan har vi softat på lite olika stränder i Thailand. Först två dagar på Karon beach där vi kollade på beachvolley, sov halva dagarna och kollade på filmer halva nätterna. Sen två dagar på Phi Phi öarna där vi passade på att snorkla och kolla på Thaiboxning. Sen två dagar i en bungalow på Koh Lanta med regnet ösande ner utanför och idag anlände vi till Ao Nang där vi ska stanna i två nätter. Imorgon blir det förmodlingen lite mer snorkling och på kvällen är det nån Thailändsk högtid, ljusfestival, som vi har tänkt spana in.

Besök på Borneo
Innan Thailand tog vi en sväng om till Sabah på Borneo. Efter vårt besök i Amazonas i somras blev jag lite frälst i djungeln (eller regnskog) och kunde därmed inte motstå frestelsen att besöka Borneo när vi ändå var i krokarna ;) He he, allting e ju relativt. Vi skulle dessutom få besök av mina föräldrar så vi var båda förväntansfulla när vi lämnade Singapore efter ett kort besök och satte oss på flyget till Kuala Lumpur. Och det blev en helmysig men intensiv vecka.

Regnskogen först ut
Vi gick ut hårt och drog direkt ut i regnskogen för att spendera 3 dagar och 2 nätter på Uncle Tans jungle camp. Jag var nog lite nervös för vad mamma skulle tycka. Vi hade nämligen fått fria händer att hitta på vad vi ville under de dagar de var med. Stället som vi valt ute i djungeln var ganska primitivt och med tanke på vad min mamma tycker om spindlarna hemma i Sverige hade jag inte riktigt nämnt hur enkelt vi skulle bo. I en hydda på pålar utan dörrar och fönster med bara en tunn madrass att ligga på och bara flodvatten att tvätta sig i. Måste säga att flodvattnet gjorde underverk för huden, det leriga vattnet fungerade både som skrubb och body lotion i ett, man blev len som en babyrumpa =) Nåväl det fanns i alla fall ett hönsnätsliknande galler istället för dörrar och fönster för att stänga ute de största varelserna.
Men min nervositet var obefogad, min lilla mamma fanns sig tillrätta ganska snabbt i regnet och leran bland varaner, vildsvin, tjuvaktiga apor, geckos och diverse insekter. Pappa verkade dessutom trivas som fisken i vattnet och sov hur gott som helst på sin tunna madrass under myggnätet.

Under våra korta dagar i skogen hann vi med nattsafari på floden, morgonsafari på floden, djungeltrekking, eftermiddagstur på floden och en djungeltrekking i bäckmörkret. Förutom ovan nämnda varelser såg vi även elefantspår, krokodiler, vackra fåglar, skorpioner, giftiga tusenfotingar, ofarliga tusenfotingar, blodiglar, näsapor och olika sorters makaker (heter det makaker på svenska?). Makakerna var tjuvaktiga som attan. En morgon vaknade Jimmy upp och såg hur hela gänget satt utanför vår hydda och en av dem hade handen in genom nätet och rotade i mammas väska. När de förstod att de var upptäckta drog de vidare till nästa hydda :) Hur roliga som helst. Som tur är fick de inte fatt på något ur väskan.

Orang utanger ("man of forest") på Sepilok
Tyvärr såg vi inga orangutanger när vi var ute i skogen. Så istället begav vi oss till Sepilok Orangutang Sanctuary samma dag som vi kom tillbaka från djungeln. Centret är till för att återanpassa orangutanger som hållts i fångenskap och för att hjälpa små orangutanger som blivit föräldralösa. Två gånger om dagen utfodras de med bananer och mjölk, är tydligen som bröd och vatten för oss. Tanken bakom kosten är att de ska lära sig att söka föda på annat håll. Orangutangerna hålls inte inlåsta och vissa av de som återanpassats återvänder till centret hela sitt liv medan andra aldrig återvänder. Därför finns det aldrig några garantier för att det dyker upp några orangutanger men vi hade tur och fick se ett tiotal totalt och ett helt gäng med makaker oxå som givetvis försökte norpa åt sig av orangutangernsa mat =)

Tillbaka i Sandakan
Efter besöket på orangutang centret tog vi taxi in till Sandakan, checkade in på hotell Sandakan, tog en välbehövlig dusch och packad upp hela ryggsäcken. Tre dagar i 90 % luftfuktighet och täta regnskurar gjorde att det inte fanns ett torrt plagg i packningen så det var bara att sprida ut sig och sätta ACn på max. Sen gick vi ut på stan och drack drinkar på taket på grannhotellet och njöt av den varma kvällen tills kocken utlöste brandlarmet och vi var tvungna att gå ner i lobbyn :) Nåväl, avbrottet var kortvarigt och vi avsluta kvällen med vårrullar och en flaska rött.

Seligan - sköldpaddsön
Efter ett knappt dygn i civilisationen tog vi båten ut till Seligan, en ö ca 40 km utanför Borneos kust. Efter ett par dagars regn och slaskande i lera var det skönt med lite sol och vita stränder. Nu är väl ön inte känd för sina stränder utan snarare varelserna som kommer upp på nätterna och lägger sina ägg där - havssköldpaddorna. Men i väntan på skymningen passade vi på att lapa sol och snorkla. Mamma bättrade på brännan medan jag, Jimmy och pappa utforskade korallerna och djurlivet under vattenytan. Tror inte att jag övedriver om jag säger att jag spenderade 4 timmar i vattnet och en halvtimme på stranden. Fingrarna var som russin till slut. Jimmy spenderade ännu mer tid i vattnet. Är en helt fantastisk värld därunder.

När skymningen så äntligen kom och vi drog oss bort mot matsalsbyggnaden fick vi se de sötaste små varelser i en inhägnad, massvis med små sköldpaddsungar som kläckts och börjat krypa upp ur sanden. Vad jag kanske ska nämna är att Seligan och två närliggande öar är naturreservat och fungerar som en fristad för sköldpaddorna. Hela nätterna igenom bevakas stränderna av parkvakter och när sköldpaddshonan lagt sina ägg tas de om hand av parkvakterna och grävs ner på ett skyddat område så varken djur eller människor ska komma åt dem. När de sedan kläcks släpps de ut i det fria igen. Som turist på ön får man uppleva när en hona lägger sin ägg, när parkvakterna gräver ner äggen på ett säkert område och när några av de ungar som kläckts släpps ut i havet. Även om det kändes lite cirkusartat när ett 40-tal turister på givet kommando ställer sig runt en stackars sköldpadda så var det en ganska mäktig känsla att få vara så nära. Och häftigast av allt var när de små ungarna kravlade ner i havet och började simma mot horisonten.

Tillbaka i Sandakan igen
Dagen efter var det upp tidigt i ottan för att äta frukost och sedan ta båten tillbaka till Sandakan. Väl tillbaka checkade vi in på hotell Sabah, bytte om och drog oss ner till hotellpoolen. Där slappade vi ett par timmar innan vi tog fram de skitiga djungelkläderna igen för ett besök vid lägret som dödsmarscherna utgick ifrån under andra världskriget och för ett besök uppe bland regnskogens trädtoppar på Rainforest Discovery Centre. Väl tillbaka på hotellet skickade vi mamma och pappa på massage.

Gomantong grottorna
Näst sista dagen på Borneo var vi i valet och kvalet om vi skulle bemöda oss en två timmars taxiresa till Gomantonggrottorna eller om vi bara skulle slappa vid poolen. Grottorna är kända för sina fladdermöss och svalor eller snarare svalbon. Tre gånger om året skördar man här bona som svalorna bygger och säljer dem sedan dyrt till kineserna. På dagarna sover fladdermössen där och på nätterna sover svalorna där. I skymningen flyger således svalorna in i grottan och fladdermössen flyger ut. Efter kortare överläggningar bestämde vi oss för att det kunde vara värt mödan att ta sig dit och tillbaka. Ett tag var jag dock osäker på om vi skulle komma dit överhuvudtaget eftersom taxin nästan brakade ihop. Men dit kom vi i alla fall och luktade illa gjorde det. Förutom fladdermöss och svalor bodde där även tusentals kackerlackor och tusenfotingar och säker massa annat också. Vi gick ett varv inne i grottan och strosade sedan runt lite i skogen runtomkring medan vi inväntade det magiska ögonblicket då alla fladdermössen skulle ge sig ut. När ögonblicket så kom var det som en rökpelare av fladdermöss som steg upp ur skyn. Jag tror vi stod där en kvart och tittade på när de flög ut och då var "rökpelaren" lika jämn när vi gick därifrån.Och visst var äventyret vårt den obekväma resan i taxin.

Kuala Lumpur
Väl tillbaka i KL hade Jimmy fixat in oss på hotell Imperial, ett femstjärnigt hotell i närheten av de berömda tvillingtornen. Jag har aldrig bott så flott och det lär nog dröja innan det händer igen. Hotellet var jättefint. Roligast av allt var att se mammas min när de klev in i hotelllobbyn. Jag tror hon var rätt impad av deras 43 kvm stora rum, det var i alla fall jag. Pappa tror jag det gjorde detsamma han sov nog bättre i djungeln än på hotell Imperial ;) Det är ändå en speciell känsla där ute i skogen som gör att man känner sig rätt avslappnad.

Nåväl, efter en superhärlig frukost, så hann vi med en runda upp i Kuala Lumpur tower och ett besök vid shoppingcentret i tvillingtornen. Sen var det dags att vinka av mamma och pappa och dags för oss att flytta från femstjärnigt till ett vandrarhem =)


Det finns hur mycket mer som helst att berätta men nu har jag skrivit så jag är alldeles öm i fingertopparna. Ska försöka få ut lite bilder imorgon.