Luang Prabang tur och retur

Vi kom iväg till Luang Prabang som vi så länge tänkt, dock något senare än först planerat. Försenade först på grund av slapphet och sedan på grund av sjukdom.

Resan dit
Bussresan till Luang Prabang var en upplevelse. Jag hade inte sett fram emot den långa turen särskilt mycket så jag hade bunkrat med bok och tidning för att hålla mig sysselsatt. Jag läste ingenting! Det fanns alldeles för mycket att kika på. Åtta timmar skulle det ta, det tog elva. Det är 384 km mellan städerna!!! Jag är fascinerad att det går att köra så långsamt med en buss. Vi satt längst fram på övervåningen i VIP-bussen och det kändes som att följa folket i Laos från första parkett.

Första stoppet skedde redan efter 500 meter vid en bensinstation. Inte för att tanka utan för att lasta på lådor från en knökfylld minivan. Busschauffören lyckades även backa på en bil, en nätt liten touch, men det blev ändå till att ta dit polis och försäkringsman. Så det tog en timme innan vi verkligen lämnade Vientiane. Då var två tredjedelar av bussen fylld med varor. På vägen ut ur stan samsades tuk tuks, scootrar/mcs, bilar, lastbilar, fotgängare och även hundar på gatan. Hundarna här är gatsmarta, det tittar åt både vänster och höger innan de korsar gatan :) Trots att vägen var tvåfilig så körde vår chaufför i nån osynlig tredje mittfil ut ur stan. Ju längre ut på lansbygden vi kom desto färre blev tuk tuksen och desto fler blev det av höns, kossor och grisar som vandrade fritt.

Byarna låg ganska tätt längs de slingriga vägarna. Och för att varna bybor och diverse husdjur om vår ankomst var det ett evigt tutande. Man tutar för att uppmärksamma att man kommer köra om (både fotgängare och fordon), man tutar för att djuren ska flytta sig från vägen, man tutar när man ska köra runt en hörna med dålig sikt, man tutar när man kommer in i en by, ja man tutar hela tiden. Så i elva timmar lyssnade vi på tutandet från bussen och laoisk popmusik på högsta volym (Jimmy satt med öronproppar). Gissa om vi var trötta i huvudet efter alla ljud och intryck. Även om de som lever på landsbygden bor under ganska enkla förhållande så verkar de flesta ha tv, för överallt vi körde såg vi parabolantenner. Ser roligt ut när det är det är ett gäng hyddor och så har alla en var sin parabolantenn...

Så här såg vägen ut på ett ställe. Fick faktiskt hjärtat i halsgropen när vi skulle förbi.

Om Luang Prabang
När vi väl kom till Luang Prabang var klockan närmre åtta på kvällen och det var mörkt ute. Det första som överraskade oss när vi anlände till denna genuina stad var hur mycket turister det är. Känns som det var lika mycket turister som invånare. Men trots detta har staden lyckats bevara sin genuina arkitektur och den har en mycket skön stämning över sig. Vår tuk tuk släppte oss precis vid kanten av en nattmarknad. Den var av modell större med massor av stånd. De flesta säljer silversmide eller textilier av silke eller bomull. En hantverksmarknad helt enkelt. Vi letade oss igenom marknaden och efter ett par förfrågningar hittade vi ett hotell som hade hyfsade priser och bra rum. Efter den långa resan hit var vi inte svårvaggade.

Vattenfallen vid Tat Kuang Si
Tre mil söder om LP ligger Tat Kuang Si. Platsen är känd för sina många sammanhängande vattenfall. Vattnet forsar nerför limstensformationer och samlas sedan i olika pooler där vattnet ser turkost ut. Jättefint! Tyvärr glömde vi badkläderna så det blev till att bara doppa fötterna. Sen traskade vi upp till toppen av fallen, där kunde man korsa floden för att sedan traska ner på andra sidan av fallen. Vet inte hur säkert detta egentligen var, visst fanns det staket. Men! staketet gick ca en halvmeter från kanten och på vissa ställen hade det fallit i bitar. Som tur är var inte strömmen så stark, då hade vi inte gått över. Och när jag tänker efter så var nog vår lilla vandring över floden säkrare än vandringen ner. Det var brant och helt utan trappsteg eller räcken. Säkerhet är liksom inte prio ett här :) det är helt upp till var och en.

Allmosor till munkarna
Vår andra dag i Luang Prabang steg vi upp innan soluppgången och grusiga i ögonen köpte vi lite ris och små bananer av en kvinna utanför vårt hotell. Varför? Jo, varje morgon går alla munkar genom staden på väg till sina kloster. Under denna vandring samlas många av stadens människor sittand längs gatorna med allmosor. Hundratals munkar tar sedan emot dessa i små grytor. Vi satt nästan sist i kön och jag blev faktiskt lite förvånad när jag såg att i princip alla av de hundratals munkarna hade överfulla grytor. Folk gav mat och pengar. Sist i kön satt ett par fattiga. Munkarna gav emellanåt lite ris från deras grytor till dessa människor. Det var roligt att få vara med om detta. Munkarna har mycket hög status i samhället. Om du går på en trottoar och möter en munk så är det definitivt du som skall gå åt sidan. Framför allt om det är en äldre munk. De flesta av munkarna som tog emot allmosor var unga som gick i skolan i templen. Så fort den kom en äldre munk kunde man se de flesta Lao-folk visa vördnad genom att buga djupt från en redan sittande ställning.

Pak Ou grottorna
Efter att ha gett allmosor till munkarna gick vi ner till Mekongfloden och inväntade båten som skulle ta oss två timmar uppströms till Pak ou grottan. En grotta fylld av Buddhastatyer, gamla som nya. Hit kommer Laofolket och lämnar de statyer de inte vill ha längre. Själva grottorna var väl inte så mycket att se. Då var det roligare när vi istället för att köpa souvenirer av de små barnen som hängde där, gav dem nåt hårt pannkaksliknandebröd som vi köpt av en äldre herre. Ni skulle sett ögonen på den lille killen som ville sälja små dockor till Jimmy. När Jimmy istället för att ge honom en sedel höll fram lite bröd. De lös! Först av förvåning, men sen när det gick upp för honom att brödet var till honom blev han jätteglad. Vi har som policy att inte köpa något av barn som säljer, dels för att inte uppmuntra dem att skippa skolan och dels för att förtjänsten av det de säljer sällan eller aldrig går till dem själva. Hur det än var i det här fallet så levde vi hela dagen på leendena från barnen som fick bröd.

På vägen hem från grottorna stannade vi till vid en liten by där de producerade lao-lao. Lao-lao är hembränt gjort på ris och kallas även för Lao Whiskey. Inte smakade det som whiskey på något sett men starkt var det. Sen gick vi en runda i byn och tittade på hantverk och såg hur det stog och puttrade bakom stugorna :)

Åh, så tebaks igen
Än mindre an vad vi sett fram mot bussresan upp till Luang Prabang såg vi fram mot bussresan tillbaka till Vientiane. Ett tag hade vi planer på att åka vidare österut i Laos och så småningom ta oss över gränsen till Vietnam, men efter en del överläggningar valde vi alltså att åka tillbaka till Vientiane. Nu hade vi ju redan åkt hela vägen en runda och suttit och kikat ut hela vägen. Så planen denna gång var att försöka somna så fort som möjligt och sedan sova så länge som möjligt för att fördriva tid. Kl 06.00 var vi på busstationen och kl 06.30 for vi iväg med den vanliga bussen. Ingen VIP-buss vid den här tiden på morgonen, hade det funnits det hade vår plan kanske hållt men nu var det nästa stört omöjligt. Hade jag somnat hade jag farit av sätet ;)

Resan hem tog lika lång tid som den upp hade tagit. Glada för att äntligen ha anlänt tog vi tuk-tuk till samma hotell som vi bott på tidigare, checkade in, lämnade bagaget, gick och hämtade upp varsin pizza och deckade framför tv. Det var hur gutt som helst. Nog var vi lite yra i huvudet efter att ha suttit 11 timmar på en buss som skakat om hjärnan rejält. Jag somnade vid tiotiden och sov som en stock till klockan åtta på morgonen.

Både Luang Prabang och Vientiane har starka franska influenser, men Italien gör sig också påmind här så förutom goda viner finns det en hel del pizzerior (tom en svensk, Swedish bakehouse and pizza)... Vi har varit lite dåliga på att prova på det lokala köket. Vi provade varsin Laorätt när vi var i Luang Prabang och det satte magen i gungning för Jimmy. Jag ska inte säga vad vi levt på men jag kan ju säga att vi fått vårt pizzasug stillat för ett tag ;) Och lika bra är nog det, vet inte om jag vågar äta pizza i Kambodja efter att ha läst följande i Lonely Planets guidebok "...marijuana is traditionally used in food preparation so you may find it sprinkled across a pizza or two." Hmm!