Tuk tuk och kylskåpskall pizza

Om ni tycker att jag låter lite negativ i mitt skrivande nedan så är det för att jag var trött, hungrig och less på alla som försökte lura oss när vi passerade gränsen. Och tydligen har jag inte kommit över den känslan än så skrivande rörde upp gamla känslor ;) Nå väl, kanske att det inte var så farligt som jag får det att låta, kanske att det var värre... Allting ligger i betraktaren. Så för er som inte vill höra negativt dravel rekommenderar jag att läsa den korta versionen av vår gränsöverskridning och sedan scrolla ner till "Så Laos då".

Över gränsen - Den korta versionen
Så har vi då tagit oss över den Thailändska gränsen in i Laos. Inte helt smärtfritt men utan större missöden. Det tog en natt med tåg från Bangkok upp till Nong Khai, tuk tuk till gränsen, ett evigt väntande och sedan tuk tuk till Vientiane (Laos huvudstad).

Bildtext: Jimmy i vår förstaklasskupé på tåget till Nong Khai

Över gränsen - Den långa versionen
När vi klev av tåget i Nong Khai hade vi rutten klar för oss. Vi skulle ta tuk tuk till gränsen och sedan buss till Vientiane. Som vanligt möttes vi av ett gäng med tuk tuk chaufförer som alla försökte överösta varandra för att fånga vår uppmärksamhet. Vi hittade en chaufför som skulle ta oss till gränsen för 60 baht. Att försöka förhandla ner priset ledde ingen vart eftersom alla chaufförer har gått ihop till värsta syndikatet. Tycka vad man vill om det, bra eller dåligt. Oftast dåligt tycker jag eftersom de ofta vill ha överpriser av turister. På många ställen har vi märkt att det är billigare att ta taxi med taxameter.

Nåväl tänkte vi 60 baht är ju ändå inte så blodigt för att åka till gränsen. Men han körde oss inte till gränsen direkt utan stannade först till på ett ställe där man kunde "få hjälp" med visa-ansökan. Det skulle kosta 1800 baht/pers (ca 410 sek) eller 31 US$ + 400 baht/pers (ca 335 sek) och då skulle de köra oss med van från gränsen ända till Vientiane och vi skulle få foton till vår ansökan.

Vi hade kollat upp i förväg att visum skulle kosta 31 US$ och att bussen från gränsen skulle kosta 55 baht (enligt LP 2007). Så vi förstod att de var ute efter att tjäna extra pengar på turister. Antingen genom hög växlingsavgift, om man nu betalde i baht, eller genom hög avgift på transport. Men vi tyckte det kunde vara värt de extra baht för att slippa konka buss och så skulle vi få foton till visumet, vi behövde ändå extra foton för att ta oss vidare in i Vietnam och Kambodja. Så vi valde att gå på deras alternativ och betala i dollar och baht.

Väl framme vid Thailands gräns fick vi först köa för att komma ut ur Thailand. Sen fick vi köa för att komma på bussen som skulle ta oss till Laos gränskontroll. Sen fick vi köa för att lämna in vår visumansökan, sen fick vi köa för att hämta ut vårt visum. Totalt köade vi 2-3 timmar och när vi väl kom igenom gränsen var vi båda rejält slut eftersom vi inte ätit sedan kl åtta på morgonen. Jimmy var dessutom förkyld och lite febrig så han var lite zoombieaktig. Hade inte stenkoll på tiden men tror att kl var närmre två nu.

Vi möttes åter av tuk tukmaffian som försökte fånga vår uppmärksamhet. Men denna gång behövde vi inte bry oss om dem eftesom vi hade transport ordnad. Eller?! Trötta och ganska matta var vi inte så uppmärksamma som vi brukar vara och när vi fick syn på ett par som varit med vid "visumhjälpen" gick vi fram till dem. De satt i en tuk tuk och chauffören började lassa upp vår packning. Paret som satt där sa att bussen redan kört.

Bildtext: I tuk tuk på väg in till Vientiane

Förvånade och lite irriterade hoppade vi in och jag frågade om vi måste betala extra för det här. De hade ingen aning och chauffören hann köra iväg innan jag hann tänka längre. Jag frågade paret vem som sagt till dem att bussen redan hade kört eftersom jag tyckte det var lite konstigt. Visst var vi många som skulle få plats i en van och vissa hade kommit snabbare igenom gränskontrollen än andra, några hade ännu inte kommit igenom. Så det var ju förståeligt om de körde i omgångar. Jag fick aldrig något svar på min fråga för paret förstod inte vad jag sa, de pratade knappt ingen engelska, bara spanska och min spanska är sämre än deras engelska

Då började vårt misstag gå upp för mig. De hade antagligen blivit lurade att bussen gått. Eller, visst hade bussen gått men vi skulle ju åka van alltså minibuss, inte den vanliga bussen. Och nu satt vi alltså i en tuk tuk där vi varken hade förhandlat pris eller vart han skulle köra oss. SUCK!!! Hur kunde detta hända! Det slutade med att tuk tuken stannade på nån gata och ville ha 50 baht/person.

Vi hade ingen aning om var vi befann oss och bad att han skulle köra oss till ett hotell som var rekommenderat i guideboken. Då ville han ha 50 baht/person till. Nop sa vi och försökte ta reda på var vi var. Kanske var det gångavstånd. De pekade ut på kartan var vi var, långt utanför centrum och väl långt att gå. Så vi lyckades förhandla ner priset till att för totalt 150 baht skulle han köra oss till hotellet. Det tog knappt 2 minuter så var vi framme, vi hade alltså inte varit så långt ut på kartan som de försökte ge sken av när vi frågade om var vi var.

Efter allt som hänt var jag rätt trött på alla som försökte tjäna pengar på en. Visst var det inga stora summor det rörde sig om men totalt för oss blev det en stor del av vår dagskassa. Och det var grejen med att konstant behöva misstro alla, det är inte kul. Som grädde på moset eller kanske händelsen som grundade det hela var att vi fick betala överpris för tågbiljetten mellan Bangkok och Nong Khai.

Bildtext: Munkar, en vanlig syn i Vientiane

Vi bokade genom en turistbyrå i Ao Nang och istället för 688 baht/person fick vi betala 1100 baht/person. När vi gick tillbaka och klagade förstod hon knappt ingen engelska trots att hon inte haft några problem med engelskan tidigare. Och sa sedan att de hade skrivit fel pris på biljetten. Suck! Jag blev så paff att jag inte visste vad jag skulle säga när hon helt sonika strök över det tryckta pris som stod där och skrev dit det pris vi betalat. Jag kan förstå att de måste tjäna pengar på nåt sätt och att de tar ut en bokningsavgift eller liknande, inget fel med det. Men den har avgiften var onödigt hög och eftersom hon inte sa som det var kändes det som hon försökte lura oss.
När vi väl kom till tågstationen fick personalen sig ett gott skratt åt det överpris vi betalat =) och tyvärr lämnade vi Thailand med en ganska negativ uppfattning.

Så Laos då
Även om jag kom hit med en sur inställning så ändrades den ganska snabbt när jag väl fick cola och pizza i magen. Åhh vad gott det var. Vientiane som vi befinner oss i nu ligger längs med Mekongfloden och är en liten stad med en tillbakalutad stämning. Det är en härlig stad som är en blandning av lite av varje. Här finns massor av tempel och därmed massor av munkar. Franska och italienska resturanger. Små torg. En hel del västerlänninger men jag tror att många av dem inte är turister. I alla fall så känns det inte så turistigt här. Kanske är det för att de som kommer hit åker hit för att se landet och inte för att koppla av med sol och bad. Sol finns det men jag skulle aldrig vilja doppa mig i Mekongfloden :)
Bildtext: Jimmy vid Mekongfloden

Vi har det bara bra som vanligt men nog börjar man längta hem lite. Imorgon åker vi förmodligen vidare norrut. Vet inte riktigt hur länge vi stannar i Laos innan vi drar vidare in i Vietnam, om de nu släpper in oss ;) Förhoppningsvis hinner vi med en tur in till Kambodja oxå innan vi drar vidare till Hong Kong den 15 december. Det vi sett av Laos hittills tycker vi bra om så kanske blir vi kvar längre än planerat.

Kylskåpskall pizza och Kalles kaviar
Till Jimmys stora glädje finns det ett svenskt bageri här i Vientiane. Eller svenskt och svenskt, det heter Scandinavian bakery och de har Ahlgrens bilar, salta sillar, dammsugare, äppelkaka med vaniljsås och till och med semlor. Jimmys lycka var obeskrivlig när han läste om semlorna på skyltfönstret, så vi var ju bara tvungna att stuffa in. Lika glad som han varit, lika besviken blev han när det kom fram att de bara hade semlor i februari. Behövde de verkligen vara SÅ svenska. Nåväl, det blev äppelkaka, dammsugare, brownie och salta sillar istället. Vilken lyx vi hade!

Bildtext:Djungelvrål och Ahlgrens bilar på stranden på Phi Phi

När vi mötte upp mamma och pappa i Malaysia hade de tagit med Ahlgrens bilar och turkisk peppar. Något vi hade längtat enormt efter. Nu har vi fått det suget stillat ett tag, vi hittade nämligen både Ahlgrens och djungelvrål på Phi Phi öarna. Och inte kunde vi motstå den frestelsen. Högst upp på önskelistan nu står:

Jimmy - rostad macka med Kalles Kaviar
Kajsa - kylskåpskall cappriccosa

Vi har ju trots allt varit hemifrån ett tag nu ;)