On the road

Vi har haft det mycket bra i New York. Det har blivit mycket gående enligt Kajsas mobiltelefon:
Mån 14946 steg
Tis 22910 steg
Ons 14328 steg
Tor 12078 steg
Fre 10706 steg (blev lite vandring i NY innan vi satte oss i hyrbil)

Vi har faktiskt fått lite jobbande gjort också. Eftersom det blir lättare att jobba när vi har tillgång till Internet så sitter vi på Starbucks där de har trådlöst via T-Mobile. Vi kan bekräfta att det är trendigt att sitta och jobba på café. De flesta Starbucks kryllar av folk med laptops som sitter och jobbar och pratar högljutt i telefon. Vår förhoppning var att få bredband via mobiltelefonnätet i USA men det visade sig när vi väl var på plats att det krävs att man skriver upp sig på minst 2 år! Inga undantag :( Går ju att skriva upp sig på 2 år och efter 2 mån säga upp sig men då med dryga straffavgifter...

Vi kände faktiskt att vi hunnit göra det vi ville i New York när vi idag checkade ut och hoppade in i en hyrbil. Första överraskningen var alla *#vla vägtullar. Vi har betalat $23.25 bara i tullavgifter för en resa mellan New York och Baltimore. Nu har vi i alla fall kodat om GPS'n så att vi undviker så gått det går vägtullar framöver. Det är i alla fall jätteskoj att vara iväg på vår road trip. Första stoppet är Washington DC imorgon. Inatt och imorgon så sover vi på ett schysst men billigt hotell mellan Baltimore och Washington DC. Kan tacka mina hotellvistelser i Köpenhamn för att vi vårat rum blev uppgraderat till det bästa de hade :) Skönt att vara guld-VIP ibland. Efter några nätter i svinkallt 8-sängarsrum (och x antal möss) så var det välkommet.

Nu ska vi lägga oss och planera vad vi ska besöka i Washington imorgon. Får lägga upp lite bilder imorgon också.

New York - dag 2 och 3

Igår hann vi med: Empire State Building, Ground Zero, Wall Street (Jimmy utanför New York börsen), Färjan ut till Staten Island och tillbaks så vi kunde kika på Frihetsgudinnan, South Street Seaport och så promenerade vi över Brooklyn bridge. 22861 steg slutade stegräknaren på. Inte undra på att vi var lite trötta och hungriga när vi kom tillbaka till vandrarhemmet strax efter klockan fem. Sen sjönk vi ner i varsin fåtölj framför brasan i allmänutrymmet på vandrarhemmet. Jimmy kollade på film och jag försökte desperat få kontakt med det trådlösa nätverket. Vilket inte gick alls!

west Manhattan som är ok om man bortser från mössen som rotade runt i vår papperskorg igår morse (troligtvis hade någon slängt nåt gott där) och att det var så kallt på rummet att jag sov med skidjackan på!!! Och inte ens den lyckades hålla mig varm. Vi sover i våningsäng i ett rum med sex andra och det slutade med att jag väckte JimFörsta natten i New York var hemsk. Sover på ett vandrarhem på uppermy i överslafen mitt i natten så vi kunde samsas på mina 90 cm på nedervåningen. Tydligen var det mycket varmare en våning upp för Jimmy höll med om att det var extremt kallt nere hos mig. Överlycklig av att ha återfått lite kroppsvärme tänkte jag att jag äntligen skulle få lite sömn MEN det var då mössen började härja. Sa till i receptionen på morgonen och de lovade att åtgärda det. Men i morse var det en mus där i alla fall men nu fanns det nog inget ätbart i papperskorgen för han var inte kvar så länge. Antagligen är det lika bra att börja vänja sig för vi kommer antagligen stöta på allt möjligt konstigt på vår tripp. Ser man det från den ljusa sidan så kan man säga att det händer alltid något intressant när man väljer budgetalternativ =) I natt har jag i alla fall inte frusit för jag klagade på värmen på rummet så de satte den på max. Lovely! Kunde till och med sova utan långkallingar.

Idag har vi strosat runt planlöst kring kvarteren runt Madison square garden och Rockerfeller center, hamnade så småningom i Central Park där vi fortsatte att strosa. Så idag har det varit rätt avslappnat. Just nu sitter vi på Starbucks och fikar framför våra datorer.

Den här skylten hittade vi på en av bänkarna i Central Park. Privatpersoner har kunnat sponsra dem och har då fått en liten skylt ditsatt. Klicka på bilden om det är svårt att läsa texten.

Från Kanada till the Big Apple

Ha ha. Gissa vad som har hänt! Jo, vi har blivit av med alla våra flygbiljetter. Var det någon som vågade satsa pengar på att vi inte skulle bli det? Vi är inte riktigt säkra på när och var det hände, men vi hade biljetterna när vi checkade in (givetvis annars hade det ju inte gått). Vi tror att vi glömde dem på ett bord när vi stannade för att fylla i formulären som krävs för att komma in i Usa. Därefter tog båda för givet att den andre hade biljetterna. Hur bra är vi inte som litar så på varandra ;) Upptäckte inte förlusten förrän vi hade anlänt New York och skulle ut på stan. Nå väl, vi gråter inte över spilld mjölk. Vi ska kontakta flygplatsen, har vi tur har någon vänlig själ hittat dem och lämnat in dem. Annars är det inte värre än att vi får betala £30 så skriver British airways ut nya.

Natten har vi spenderat i en liten liten stuga på en innegård mitt i Montreal. Säkert jättemysigt - på sommaren. När vi anlände igår kom vi in i ett iskallt rum med en opumpad luftmadrass och vi hittade ingen pump någonstans. De hade helt enkelt glömt att sätta på värmen och pumpa madrassen. Som vanligt fick man bara en fleecefilt att värma sig under så vi behöll kläderna på inatt. Påslakan vet de nog inte vad det är för det har vi inte stött på någonstans hittills. Vi får se hur det blir nu i Usa. Hur som helst så var det ett trevligt ställe. Inget lyx men mysigt och fräscht. Cool interiör med mycket råa material.

Nu befinner vi oss äntligen i New York. Vi har faktiskt längtat efter våren och det var riktigt skönt att byta ut vinterkängor mot jympadojjor. För oss är det rena rama sommarvärmen här eftesom temperaturskillnaden från Quebec är 20 grader. Lovely! Jag traskade ut på stan i bara t-shirt och fleecejacka. Funkade så länge solen var framme sen var det lite kylslaget men ok ändå. Har nu varit ute och kännt av stan ett par timmar. Började med att träffa upp Tove & Jonas som varit här en vecka och nu sitter på planet hem till Sverige. För er som inte vet så pluggade Tove och jag ihop och delade boende i Halmstad 96/97. Var jättekul att ses även om det bara blev en kort stund.

Efter det har vi hunnit se skyskrapor
gula taxibilar och rykande gatubrunnar
Empire State buildning
och Macy's, världens största varuhus.
Mer lär det bli imorogn. Just nu är jag ganska mör, klev upp kl fem imorse så jag ska nog krypa till kojs nu.

Ha det gott!

Joyeux paques!

Det betyder Glad Påsk.

Hoppas alla har det bra där hemma. Undrar lite hur ni har det? Vi har nu öppnat kommentarerna för alla, dvs man behöver inte ha ett googlekonto för att skriva ngt till oss här på bloggen. Så jag hoppas vi får lite mer raporter från er nu. Har stillat min nyfiknhet lite genom telefonförhör med mamma, pappa och Linus idag =)

Här håller vi på och samlar ihop oss eftersom vår vistelse i Kanada nu verkligen närmar sig sitt slut. Imorgon lämnar vi Quebec och åker tillbaka till Montreal för att sen på måndag förmiddag flyga vidare till the Big Apple, New York. Vi ska ta oss till Montreal med budgetalternativet Allo-Stop. Det är som en datingservice för förare och passagerare som har en gemensam destination. Man måste betala medlemsskap och visa upp körkort/legitimation och föraren måste även visa registreringsbevis för bilen för att utnyttja tjänsten. Ett säkert sätt att lifta helt enkelt.

Vi har fått den mjukstart på vår resa som vi önskade men nu känner vi oss färdiga med Quebec City så det ska verkligen bli kul med lite miljöombyte. Tror att vi kände oss redo för nya äventyr redan för två veckor sedan, det var nämligen då nån gång som vi slutade ta med oss kameran så fort vi skulle någonstans.

I New York har vi bokat vandrarhem på Broadway på Upper west så vi tror vi hamnar mitt i smeten. Nedan ser ni en bild på stället vi ska bo till på fredag.

Visa större karta
På fredag eller lördag drar vi sedan ut på vår månadslånga road trip som ska ta oss till västra sidan av Usa och slutdestinationen San Francisco.

Vi kommer ha trådlös uppkoppling med Sprint men täckningen kommer nog att variera så vi kommer inte vara lika tillgängliga via nätet som vi har varit hittills.

Nu ska vi äta spagetti och kötfärsås sen ska vi ner till tvätteriet. Man vill ju se ren och proper ut när man kommer till storstan :)

Skidåkning och skoter

Sen sist har vi hunnit med två utflykter. Vi har kollat väderapporterna som tokingar för att tajma in det perfekta vädret och jag tycker nog vi lyckades.

Utförsåkning
I tordagds tog vi tursitskytteln till Mont St Anne, hyrde urustning, införskaffade liftkort och begav oss fyllda av förväntan upp med liften för ett första åk. Solen strålade och tempen låg kring 5-10 minus. Kändes något kyligt om öronen när vi susade nerför backen på sydsidan men inget att klaga på. På den nordöstra sidan var det inte lika kallt om öronen av någon anledning.

Om man åkte ända upp till toppen kunde man välja vilke sida av berget man ville åka nerför. Något vi tyckte var lite roligt, att man kunde åka på båda sidor alltså. Både jag och Jimmy är "vana" vid de svenska fjällen och där ligger alla backarna på rad istället. Hur som helst så planerade vi noga inför ett av våra första åk. Det skulle bli lagom enkelt, ringrostiga som vi var, och det skulle bli långt, tre olika backar skulle ta oss till vår slutdestination, den stora sittliften. Vad vi inte hade koll på var att den sista backen vi skulle ta hade en fallhöjd på 85 meter och en längd på 1540 m, inte mycket lutning alltså. Dessutom var den märkt som backcountry skiing på kartan och inte som upplyst nedfart som vi trodde. Skillnaden mellan orange och gul är inte så stor i solens sken. Eftersom backcountry skiing innebär att backen inte pistas som de övriga betyder detta att det är mycket lös snö vilket kunde varit härligt om det inte vore det med fallhöjden. Vi ficka staka oss fram. Först trodde vi att vi kommit in i ett längdskidspår så vi stannade för att kolla kartan så vi verkligen var rätt. Vi var helt övertygade att vi var rätt så vi fortsatte i tron att det snart skulle ändras. Det gjorde det inte. Det tog oss drygt 10 minuter att transportera oss den sista biten.

Vad vi lärde oss av vårt misstag? No 1: Kolla noga vad ALLA symboler och färger betyder på kartan, det kan finnas de som är ganska lika. No 2: Lita mer på din instinkt än på fransktalande kanadensare. De menar väl men många förstår minder engelska än vad de ger intryck av och ger kanske inte riktigt svar på det du frågade vilket kan innebära att du missförstår deras svar (om du inte genast uppfattar att de svarat på något annat). Anledningen till att vi lärde oss detta? Vi träffade på en liftvakt på skoter under vår "längdtur" som undrade om vi behövde hjälp. I denna stund tvivlade vi starkt på att vi var rätt ute och i mitt inre hoppades jag innerligt på att vi skulle få åka skoter tillbaka men så blev det inte. Vi frågade först var vi befann oss och vi befann oss där vi trodde. Sen berättade han att vi hade två alternativ (så som vi tolkade hans engelska) att vi kunde fortsätta i 10 minuter till så skulle vi komma fram till en lift eller så kunde vi vända tillbaka vilket skulle ta oss ungefär 5 minuter. Vi tackade för hjälpen och gjorde en kort överläggning och bestämde oss för att fortsätt vilket var tur för lutningen blev bättre och vi kunde glida istället för att staka oss och efter ca två minuter var vi framme. Hurra! Vi åkte inte den backen igen ;)

Mont St Anne är det skidställe som ligger närmast Quebec city, ca 30 minuter med buss och även det ställe som har mest nerfarter. Backarna är ganska lika de svenska fjällen men något längre vilket betyder mer skidåkning och mindre liftkö. Nu var det väl inga direkta köer att tala om eftersom det inte riktigt var högsäsong, men ändå. Vi hade en toppendag och var helnöjda och möra när vi kom tillbaka till lägenheten. Jimmy hade till och med provat deras svarta puckelpist, inget som han direkt planerat men inte heller något han kunde avvärja när han befann sig mitt i den. När vi kollade kartan extremt noga i efterhand kunde vi med bra fantasi se att det är små pucklar. Hade kanske varit lite enklare att upptäcka om de inte placerat backens namn över. Lärde vi oss verkligen något från vårt förra misstag?

Deras svårighetgradering på backarna då? Jo det finns lätta backar (de är gröna), svåra backar (blåa), mycket svåra (svart med en prick) och extremt svåra (svart med två prickar). Vad hände med steget mellan lätt och svår? Ja vad ska egentligen finnas där? Medel eller kanske lagom, ja det är väl ganska svenskt tänkt kanske, men ett steg mellan enkel och svår tycker jag borde finnas eller snarare en bättre förklaring för blå, för de kändes inte svåra ens för mig som amatör (4:e gången på skidor). Är jag tillbaka ocj klankar på deras kartor nu igen...

Skoterfärd
Igår var det så återigen dags att ta turistskytteln men denna gång mot Lac Beauport som ligger ca 20 minuter nordöst om Quebec City. Vi hade packa ryggsäcken med baguetter, vårrullar, chokladkola och Coca Cola för att klara en hel dags utflykt på skoter. Vi lämnade uthyrningsstället klockan 9 och klockan 10 stannade vi efter att vi korsat en väg för att ta oss över till den stora skoterleden, Nr 3 skotrarnas motorväg, och fick sen inte igång skotern nåt mer. Tur tänkte vi att vi tog med mobiltelefon och broschyren med uthyrningsfirmans nummer. Synd bara att det enda jag fick var meddelandet "numret kan inte nås för närvarnde". Attans! Vad göra? Ja vi fick hejda en herre på fyrhjuling, be honom ringa uthyrningsfirman och snällt invänta assistans. Vi passade på att äta lite och efter en dryg timme var vi så äntligen iväg igen efter att vi fått en ny snöskoter.

Vi hade fått tips från chauffören till turistskytteln var som var en bra rutt för oss. Visade sig att han var skoterfantast och tillhörde Snow patrol som kontrollerar lederna. Vi kunde antingen runda Mont St Anne eller åka över St Lawrence floden över till Orláns ön. Vi bestämde oss för en tur i bergen. Vi höll därför utkik efter led nr 320 som skulle ta oss ner mot floden och runt berget, men vi fann den inte. Istället kom vi till ett litet fik mitt ute i ingenstans där vi passade på att tanka och fråga var vi befann oss. Vi fick oxå informationen att led nr 320 var stängd. Enda alternativet var alltså att ta "motorvägen" tillbaka och hålla utkik efter nr 300 istället.

Sagt och gjort vi åkte samma väg tillbaka som vi kommit fast nu i något högre hastighet. Mamma: vi körde inte jättefort, hastighetsbegränsningen ligger på 70km/h och vi låg nog strax över 40 km/h där det var bra väg. Klockan var nästan två och vi ville ju inte böta $100 för att vi lämnat in skotern försent. Det var nog nu jag började känna mig som en japansk turist snarare än den naturfotograf jag ville vara. När vi kom till en fin vy var det snabbt av, upp med kameran och sen vidare.Vi hann nästan till vårt mål. Vi körde över floden men brydde oss aldrig om att åka upp på ön. Vi hann tillbaka till uthyrningsfirman i god tid, körde till och med lite omvägar mot slutet.

I övrigt så lyckades vi både med att köra fast och att köra och välta. Jimmy ville ut och leka i lössnön och jag skulle fotografera, men eftersom han inte hade tillräckligt med fart när han kom ut i snön var han fast efter ett par meter och vi fick gräva och sen dra för att få loss den. Lagom roligt men vi fick upp värmen rejält efter det. Välte gjorde vi när vi var på väg tillbaka från Orléns ön då vi skulle korsa ett par vägbanor. Runt dessa var det höga vallar och ganska kulligt. Och inför första vägen hade vi låg fart och Jimmy koncentrerade sig till max medan jag satt bakom och dagdrömde och befann mig i min egen lilla värld. Alltså var jag inte uppmärksam när han försökte kompensera lutningen med kroppen, istället satt jag helt upprätt. Långsamt började skotern luta vilket gjorde att jag lutade ännu mer och skotern ännu mer och jag gled av och skotern och Jimmy följde efter. Inget farligt, inget allvarligt, lungt och stillsamt. Efter det följde jag hans rörelser maniskt och vågade inte ens kika om sidan av hans huvud. Resultatet av det: Han duckar för en gren och SMACK jag får den rätt i hjälmen. Lagom är bäst!

Vi har även lärt oss att när någon på skoter visar dig en höjd knytnäve betyder det inte att att han är arg på dig, det betyder att han inte har någon efter sig. Håller föraren upp ett finger, om han är arg på dig eller inte beror nog på vilket finger han håller upp men om han inte ger dig långfingret betyder det att han har ett ekipage efter sig. Två fingrar - två ekipage osv. Lagom lätt i tumvantar. Nåväl, vi var ju ute ensamma så vi behövde inte bekymra oss om den biten.

Kontentan en rolig dag men nästa gång vill jag inte vara passagerare, då vill jag med köra.

Oj, det här blev långt. Hoppas någon orkar läsa igenom det. Den som härdat ut genom hela texten vet att imorgon lägger jag till lite bilder oxå.

Onödigt och nödvändigt vetande om Kanada

• Här tillämpas sommartid eller daylight saving time i de flesta delstater, däribland Quebec. Kan vara bra att känna till ifall man har en tid att passa. Som tur är hade vi inte det. Andra söndagen i mars ställer man fram klockan en timme och och första söndagen i november ställer man tilbaka den.
• Det verkar inte vara lag på att ha lysen på vid bilkörning. Däremot verkar det vara mer regel än undantag att man slår på varningsblinkers när man parkerar.
• Alla priser i Kanada är exklusive skatt. Skatten läggs inte på förrän man kommer till kassan. Därför är det bra att alltid ha lite extra pengar med sig eftersom allting alltid blir lite dyrare än man tror. Anledning - konsumenten ska veta vad varan egentligen kostar. Hmm...
• Dricks ska tydligen ges på alla serviceställen, så långt är alla överens. Vill man inkludera McDonalds eller inte får man själv bestämma men frisören ska man inte exkludera. Om det sedan är 10 eller 15 % som ska ges och om man ska räkna före eller efter skatt, härom tvistar kanadensarna.
• Bussarna kräver jämna pengar. Bussarna här i Quebec City ligger aningen efter i teknikutvecklingen - här lägger man helt enkelt jämna pengar i en "sparbössa" när man kliver på. Samma belopp oavsett hur långt man ska. Ska du byta buss efter ett kvarter så är det bara till att slänga upp lika mycket till igen.
  

Snö, mera snö och galna kanadensare

Här fortsätter det att snöa. Snöröjningen går för fullt ungefär varannan natt. För här är det växlande väderlek. Ena dagen snöar det, andra dagen är det strålande solsken och iskallt och nästa dag är det mildväder och sen snöar det igen. Kan inte vara roligt att jobba med snöröjning en vinter som denna. Never ending story. Det är tydligen mer snö än det brukar vara men det syns att de har rutin på att forsla bort snön. Jimmy och jag har studerat det här noga ;) Först kommer plogbilen och bara rensar gatan för att bilarna ska komma fram. Sen kommer plogbilen igen (samma eller en ny det har vi inte riktigt koll på) för att fösa undan snön från vägbanan till en fin sträng i kanten av vägen. Sen kommer de små plogbilarna och gör likadant med trottoaren. Detta resulterar i en sträng med snö i vägkanten som sedan kommer och hämtas av en stor plogbil som slungar upp snön på ett lastbilsflak. Härrom natten kom de 30-40 meter innan nästa lastbil fick ta vid. Idag kom det en hel konvoj (6 st) med tomma lastbilar för att forsla bort snö från bara vår gata. För så fort en är fylld står nästa på tur att ta vid. Sen när den största snömängden är borta så skrapar de gator och trottoarer en gång till. Sen är det jättefint och sen får de börja om från början igen och igen och igen.

Veckan som gått har varit ganska lugn. Vi gjorde en utflykt till Lévis som ligger på andra sidan av St Lawrencefloden. Inte så mycket för at se Lévis utan mer för att alla säger att det är bästa sättet att se Gamla Quebec, vyn man får från färjan alltså. Och så är det ju alltid roligt att åka båt.

Visst fick vi en bra överblick över gamla Quebec från färjan men den finaste utsikten fick vi från en utkiksplats i Lévis när solen började gå ner. Hur mysigt som helst. Vi fick ju passa på att se oss omkring när vi ändå var där och då var det ju självklart högsta punkten som gällde ;)



Sen i onsdags har det pågått någon slags snowboardtävling runt om i bergen och i fredags hade de en tillställning inne i stan, rail jam och wallride jam, som vi kikade på. Jag förstod aldrig om det var en tävling eller bara en uppvisning. Hur som helst så gjorde de olika trix på ett trappräcke (rail jam) och mot muren (wallride jam) som omringar själva gamla Quebec. Vi fångade några av trixen med kamerna så de kommer nog upp en liten filmsnutt imorgon eller så.

Jag har nog alltid ansett att fransmän är lite tokiga men jag har nu funnit deras övermän. Kanadensare! Inte nog med att de har tävlingar där de ska springa i snöskor, den tokigaste tävlingen av dem alla måste var Grand défi des glace (the great ice challenge). Att frivilligt ta sig över St Lawrencefloden i mycket strömt vatten med isflak och inte bara en gång utan fem gånger för elit och bara tre gånger för sportklassen. Helt galet!

Vi har emellanåt sett folk som varit ute och rott på floden mellan isflaken och när vi tog färjan över till Lévis såg vi hur de pendlade mellan att paddla i vattnet och springa med båten/kanoten över isflaken och nu vet vi vad de tränade inför. Vädret som var i lördags var dessutom inte det bästa. Det blåste 22m/s vilket gjorde att snön piskade i ansiktet. Vi stannade inte för att se vilka de lyckliga vinnarna blev. Vi gick hem och drack varm choklad.

Till min mormor

Gårdagen var en väldigt lugn och stillsam dag. Fick beskedet att du min älskade mormor somnat in under natten. Något som för mig är väldigt obegripligt. Det är ju inte länge sen jag träffade dig och vi satt och mös framför brasan, det är ju inte länge sen jag pratade med dig i telefon och nej mormor inte än jag skulle ju ringa dig denna veckan också.

Det som skett har skett och det som inte gjorts eller sagts kommer så förbli. Finns inget i världen som kan ändra på det nu. Gårdagen gick mest åt till tårar och olika känslostämningar. Saknad att jag inte kommer få träffa dig igen, att jag inte kommer få höra din röst eller få krama dig en gång till. Ilska över att jag sköt på det där samtalet. Varför? Varför gjorde jag det? Fanns ingen anldningen i världen. Jag tänkte bara att jag gör det imorogn. Och så blev imorogn plötsligt lördag och då var det försent. Glädje över att du faktiskt fick somna in i din egen säng, att du fridfullt låg och sov. Glädje över alla stunder vi fick tilsammans.

Jimmy och jag tog en lång promenad på 4 timmar i snövädret för att samla tankarna kring det som hänt. Det känns fortfarande ofattbart men nu har det sjunkit in mer och idag har tårarna ersatts av en tomhet. För du lämnar ett stort tomrum efter dig som kommer bli svårt att fylla. Men jag ska försöka fylla det med alla glada stunder jag faktiskt haft med dig. Jag sa aldrig att jag äslakade dig, men sista gången vi sågs så fick du en puss på kinden och jag tror att du förstod.

Tack mormor för all glädje, visdom och god mat med lingonsylt!